And the tears streamed down my face
Jag kan nt fatta hur ett band kan påverka dig så mkt. I stort sätt är dom dom ända som får dig att le på riktigt men samtidigt dom ända som får dig att gråta och må dåligt oxå. Mina band. My Chemical Romance & One Direction framför allt kan få mig att må så jävla dåligt men samtidigt utan dom skulle jag nog aldrig må bra,vara hel igen. Men just nu är det verkligen nt dom som får mig att gråta mig till sömns varje natt elr ger mig klumpar i halsen som är svåra att få bort...Det är mina föräldrar.
Bara tanken av att dom faktiskt nt bryr sig om det som betyder allt,dom som räddar mitt liv. Tar allting som förgivet och säger nej utan att tänka på konsekvenserna för mig. För er som aldrig någonsin känt så här starka känslor för ett band,en person elr något den lever för kanske har svårt att förstå hur tufft det kan va när ens föräldrar som borde finnas där i alla lägen ignorerar en och går vidare. Nu kan jag nt prata med mina föräldrar om allt. Jag håller allt för mig själv.
Men när en vägg så tunnt som ett tyg lyckas lura dina föräldrar att allt är okej utan att dom förstår att man egentligen faller samman,så undrar man om man själv är så otroligt bra på att skådespela elr om det är ens föräldrar som nt vill se.
Jag hatar att skriva det men just nu känns det som om jag bara skulle vilja rymma och skapa ett nytt liv på en helt annan plats,skapa en ny familj,nya minnen,nya kompisar,allt.
Det är klart att många av mina kompisar betyder något för mig,men det är en sak som ingen av dom kan och det är att förstå. Av alla mina kompisar så är jag den ända som förstår hur det känns att leva som mig. Många killjoys skulle förhoppningsvis säga nu att jag har fel och att dom vet hur det känns men tyvärr tror jag bara att dom vet det när det handlar om MCR och den här gången handlar det om massa annat oxå.
Ta mig härifrån elr rädda mig ifrån mitt liv.
"Lost in coma and covered in cake"
//Smurfan